Den insikten kom jag fram till nu på kvällen. Sen kom jag också på att jag påverkas väldigt mycket av andra människor. Okej, jag har väl vetat det förut också, men det blev så väldans tydligt idag.

Kvällen har spenderats i tv-soffan eftersom jag ska upp tidigt imorgon och jobba. Vid 22-tiden kom jag på att jag hade lust att ge mig ut och springa en sväng. Har riktigt dålig kondition nuförtiden som jag har kommit på att jag ska träna upp nu. Jag har sprungit en väldigt kort runda tidigare i elljusspåret, hur kort behövs inte ens nämnas, haha. Jag har också alltid sprungit rundorna åt fel håll så jag börjar vid slutet. jag slutar hellre med en uppförsbacke än att börja med nedför.

Hur som helst

Jag kom i alla fall fram till startpunkten och såg att jag inte var där själv. Jag började springa och när det var dax att svänga av vid min korta runda så slog tanken mig att det skulle ju vara lite pinsamt att komma springandes tillbaka redan nu när det var så kort tid jag hade sprungit. (spang som sagt åt fel håll så jag möter de som springer)

Jag bestämde mig då för att ta den rundan som är ytterligare lite längre, de skulle ju se lite bättre ut. Men det kändes ju inte heller helt bra, för den rundan är ju me kort. Så jag fick helt enkelt ta och pallra mig runt den lite längre rundan.

Sen vart man ju lite trött och kände att man ville gå när de stora uppförsbackarna kom. Men då tänkte jag på hur mesigt det skulle se ut om man inte ens pallade backarna. Och så fortsatte tankarna.

Till slut var jag framme vid målet och kände mig väldans duktig sådär en fredagkväll. Men är det inte fruktansvärt löjligt att tänka sådär? Fast att jag vet med mig själv att jag inte bryr mig, så blev det som en undermedveten tilltaggning för att jag skulle fortsätta springa. Får se till att det alltid är folk ute samtidigt som mig!